Jag kände solens strålar som lös mot mina ögon. Det var en liten glipa vid rullgardinen så solen strålade emellan. Det var ljust i rummet, jag sträckte på mig och gäspade. Efter ett tag gick jag upp och drog upp rullgardinen. Även fast det var snö och kallt ute så var det ändå en fin vinterdag med sol. Jag hörde hur Fridolf skällde så jag gick ut till hallen och där stod han och väntade på att vi skulle gå ut på en morgonpromenad. Ingen var hemma för mamma och pappa var bortresta och min storebror hade sovit hos någon kompis. Jag tog på en morgonrock och ett par kängor. Det fick bli en kort promenad så jag och Fridolf gick bara runt huset. Jag stängde dörren och gick sedan till höger förbi mammas och pappas sovrum, köket, min storebrors rum, vardagsrummet och sedan förbi mitt rum. Det var då jag såg fotspår i snön. Precis utanför mitt fönster men jag hade inte kunnat se dom när jag rullade upp rullgardinen i mitt fönster, för fotspåret gick längst väggen. Det var stora fotspår säkert storlek 45 eller nåt liknande. Det konstiga var också att fotspåret stannade vid mitt fönster och sedan gick dom tillbaka där dom började. Jag kände hur hjärtat bultade och jag visste inte vad jag skulle göra. Jag gick genast in med Fridolf och låste dörren efter mig. Sedan tog jag av mig mina kängor och satte mig i soffan. Jag grubblade på när dessa fotspåren hade kommit och vem det skulle kunna vara. Dessa fotspåren måste ha kommit inatt för dom fanns inte här igår. Det var ingen i min familj, det var jag säker på och det var inte min hund, och vi har heller inte haft besök. Det är något skumt som jag inte kan förstå mig på. Det kanske kan ha varit min bror och hans kompis som bara har försökt att skrämma mig. Jag kollade på min mobil, klockan var elva, då borde han vara vaken så jag bestämde mig för att ringa till honom.
- Hej, det är Nicole.
- Ja hallå?
- Du har du varit hemma inatt eller rättare sagt utanför mitt fönster?
- Haha nej varför skulle jag ha varit det? Jag har varit med mina vänner.
- Men det är fotspår utanför mitt fönster och jag vet inte vems det är.
- Inte jag heller, men nej det är inte mina jag har inte ens varit hemma inatt.
- Jaja okej men vi ses sen då, hejdå.
- Ja, hejdå.
Han lät väldigt omedveten om detta. Jag var säker på att det inte är han. Jag bet på naglarna och drog filten närmre mig. Vems fotspår kunde det vara?
Dagen gick och nu var klockan redan sju på kvällen. Jag hade bestämt mig för att träffa mina kompisar Lisa och Nora. Dom kommer hit snart och dem ska också sova över. För jag vågar inte sova själv nu när jag vet att det har varit någon utanför mitt fönster. Kvart över sju så ringde det på dörren och där stod Lisa och Nora med sina väskor. Dom hade tagit med pizza, min mage kurrade, så det var perfekt. Vi satte oss i köket och åt. När vi hade ätit så föreslog Nora att vi kunde spela ett spel. Vi tog fram ett spel det var nåt typ av quiz. Nästan direkt när vi hade satt oss för att spela så så knackade det på dörren. Jag hade ingen aning vem det kunde va jag kände hur mitt hjärta bultade men jag gick ändå mot dörren för att öppna. Där stod Elias, Filip och Oscar. Dom går i vår klass.
- Hej Nicole sa Elias.
- Hej hej, vill ni komma in?.
- Ja, är du med Lisa och Nora? frågade Oscar.
- Aa dom är här inne kom in, sa jag.
De kom in och satte sig i soffan med oss fast de ville inte vara med på spelet. Filip
tog fram fram två chipspåsar och lite läsk. Vi hade redan kört första rundan av spelet.
Nu var det dags för andra rundan. Lisa fick en fråga som löd, vad kan man göra när det är snö ute. Killarna fnissade till och Elias sa “spår”, “spår i snön”. Jag reagerade, spår i snön det var exakt det som hade hänt utanför mitt fönster. Jag kollade på dem. Killarna skrattade och log och det var då jag fattade.
- Var det ni som hade gjort fotspåren i snön utanför mitt fönster?
- Hahahah ja det var vi, sa Oscar.
- Hahah varför det? Jag blev ju jätterädd.
- Vi skämtade bara med dig, sa Filip.
- Men ni har ju inte så stora fötter.
- Nej men vi hade tagit på oss ett par större skor.
- Jaha haha.
Nu var jag iallafall säker på att det inte var någon läskig person. Nu visste jag att det var mina killkompisar. Det var tur det för jag var väldigt orolig över vem det kunde ha varit, jag andades ut sjönk ner i soffan. Det slutade med att vi spelade klart och åt upp chipsen och sedan sov alla över hos mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar